Så Minns Jag Min Far

Så minns jag min far

Jag minns dig i det stilla ljuset,
i ljudet av steg som gick före mina,
i händer som bar mer än de visade,
och i tystnaden där din kärlek fick vila.

Du bar dagar som var tunga,
men lät mig känna vinden som fri.
Du gömde din trötthet bakom ett leende
och gav mig trygghet att växa i.

Du lärde mig att stå rakryggad,
inte genom stora ord,
utan genom hur du reste dig
när världen blev för hård.

I ditt tysta mod fanns styrka,
i din blick ett lugnt besked:
att kärlek ibland är handen
som finns där utan att synas med.

Nu går jag på stigar du fann före mig,
med dina lärdomar nära mitt bröst.
Och när saknaden viskar ditt namn i mig,
hör jag fortfarande din röst.

Så minns jag dig, far,
inte som någon som försvann,
utan som ljuset jag bär vidare
när jag försöker bli en hederlig man.